Dessa väskor är skapade med den japanska tekniken katazome. Färgen är indigo och grundtygerna är från Japan och Sverige, mestadels linne men också hampa och bomull, samt lite siden.

Mönstret skär jag med skalpell i japanskt mullbärspapper på fri hand. Minnen av intryck från den omgivning jag lever i, hav och strand, natur och trädgård. Indigons egenskaper ger en lekfullhet i variationer med gradienter och nyanser. 

Mina komebukuro

Den väska som jag har skapat är min egen form av komebukuro. Varje väska är helt unik och framtagen med många handgjorda moment. Tyget är medvetet färgat för just den dimensionen, en långsmal tygbit som viks till en väska med två lika vackra sidor. Jag har arbetat med gradienter, samt ibland dubblerat mönstret genom att göra hela katazome processen en eller två gånger till.

Yttertygerna varierar mellan olika hampa-, bomulls- och linnekvaliteter; tunna och kraftiga, vintage, hand- eller maskinvävt och i enstaka fall fabriksnytt. Innertyget är anpassat efter uttrycket i mönster och struktur på yttertyget. Dessa är vintage från Japan och Sverige; siden, bomull, linne respektive hampa.

Kanske är det länken till handens arbete tillsammans med en vördnad för det utförda arbetet, omhändertagandet av varje tråd, lyser genom och ger dessa unika textilier en dragningskraft lyster.

Jag har lärt mig sy mina komebukuro av Bryan Whithead. Dels på hans tiodagarskurs i japanska textilier, och därefter på en längre vistelse med fördjupning. Mina första komebukuro visades i den jurybedömda utställningen ”Utvalt i Skåne 2015”. De har sommaren 2020 även visats på utställningen Slöjdvägar på Kulturgatan Bodafors.

Komebukuro - Japansk väska

En liten komebukuro användes för att bära okokt ris till templet där det skulle offras. Komebukuro syddes ofta av många sammanfogade tygbitar och kunde ha många utseenden. Gemensamt är en väska av textil och med någon typ av flätning som går att försluta med. Liknande väskor återfinns i kimonons eleganta väska och den väska som sys som en inpackning till särskilt värdefulla föremål, exempelvis till den vackra teskålen till te-ceremonin.

Ris

På japanska har man samma ord för ris och mat. Det är brukligt att ge ris som offergåva. Ris - det enklaste och det mest dyrbara. Som alla har och har råd att ge, och som alla behöver. För att göra gåvan särskilt fin syr man förstås en riktigt vacker liten väska.

Vördnaden för tyget

Ibland är det svårt att använda ett vackert tyg som man skapat med så stor möda och tidsåtgång, det kan landa på hyllan eller undanstoppat i en låda. Det som jag skapat med mina händer och gett min tid. Det vackra tyget. Att sy en väska omsorgsfullt och för hand är ett sätt att visa respekt för tyget. Visa upp det istället för att lägga det på en hylla.

Kumihimo - en teknik att fläta samman garn till tjockare band. 

Banden återfinns i allt från samurajens rustning och kimonons skärp till hopsnörning av väskor. Tekniken påminner om knyppling virkning och flätning, men också vår medeltida teknik att slynga. Mina väskor har kumihimosnodd som jag har flätat av silke respektive lingarn. Den är fastsatt i väskan på ett finurligt sätt typiskt för en komebukuro.

Katazome

Teknik för att förbereda textil före färgning med reservage, där mönster skärs ut i shinigami papper. Mönsterschablonen läggs på det vita tyget och en klibbig pasta gjord av bland annat ris, appliceras genom schablonen. Där det är hål i schablonen kommer pastan på tyget. Efter ett dygns torkning doppas tyget i indigo och blir då blått överallt utom där rispastan är.

Efter ett par dopp i indigon börjar rispastan blötas upp. För att få en mörk ton av indigon (med många doppningar), máste därför processen med applicering av pasta göras om efter att tyget torkat.

Variationsmöjligheterna är oändliga då man kan doppa med gradient, lägga på schablonen igen, förskjutet, eller med ett annat motiv, osv.

Katagami

"Kata" betyder schablon och "gami" betyder papper. Shibugami heter det papper som schablonen skärs ut i.

Tillverkningen av detta papper är en egen process. Pappret tillverkat från mullbärsträdet. Impregnerat med persimonjuice röks det sedan. Efter att man skurit ut mönstret så förstärks pappret med ett nät av silkestråd. Pappret blir starkt men åldras fort av de upprepade blötläggningen och arbete med rispastan. Därför har tygerna en mycket begränsad upplaga.

Mina schabloner, katagami, skär jag ut för hand och på fri hand. Det tar lång tid att göra en komplicerad schablon och det ger mig en stor tillfredsställelse att se hur mönstret träder fram. Det är som ett hemligt språk mellan hand och minne, känslan av. Ett språk för mig att förmedla. Jag finner det spännande hur mycket ja kan göra visuellt enbart genom att skära hål i papper. Små runda hål tätt, långa strimmor glest, stora hål utspridda osv, fram träder tydliga bilder med skuggningar och liv. Jag har arbetat med mina schabloner på tyger i ingigofärgning, men har nyligen provat att använda dem på nya sätt. Filten ”Shibugami” är framtagen med en av mina schabloner som design på en filt som vävs av Klippan yllefabrik.

Återbruk

Återvinning av textilier är utvecklat till en egen form av textila produkter. Alla japanska tyger vävs än idag med en bredd på ca 30 - 40 cm. De flesta modeller och plagg utgår från denna bredd på ett finurligt satt. Man klipper sällan i tyget, och på det viset kan det alltid återvinnas och byggas om till något annat.

I Sverige finns en skatt av textilier som bara väntar på att få ny användning. Handvävda linne och bomull, oanvända rullar eller sydda till vackra hushållstextilier men varsamt omhändertagna i linneskåp. Det är vemodigt att se travar av kökshanddukar, lakan mm, handvävt, sytt och broderat med vackra monogram, manglat och omsorgsfullt vikt. Högen är oanvänd förutom några få överst i högen. Det finns ingen anledning för mig att köpa nytt, utan det är fint att ge de vackra textilierna liv.

Japansk folktextil

Siden och kimono ar kanske det man tänker på först när du tänker på japansk textil, men för vanligt folk i Japan, fore industrialismen, så var det enkla plagg i handspunnet hampa, bastfiber, lin och bomull. Siden var endast för den högre overklassen. 

I det slutna Japan var textil en extrem bristvara. Särskilt i det fattigare och bergiga norra Japan med bistert klimat. Man hade att välja mellan två sorters textil den mycket arbetskrävande växtfibern, eller återvunnen bomull textil som sjöfarare hade med sig söderifrån.

Bomull började odlas i Japan pa 1600 talet da man importerade tekniken från Kina, men i norra Japan klarade sig inte bomullen, utan här var man hänvisad till det grova linet, bast och hampa. I det japanska språket skiljer man inte på dessa fiber utan de har ett gemensamt namn "asa" Så småningom fick man tillgång till bomull genom återvunna bomullstextilier som skeppades in söderifrån. 

Befolkningen i norr blev mästare på att lappa och laga, och utvecklade en teknik av att foga samman flera lager av tunnsliten bomull till ett vadderat tyg, som stod emot kyla och vind bra.

Konsten att ta tillvara och skapa nytt tyg av textilrester utvecklades av nödvändighet, men resultatet blev ofta mycket vackert. Samma textilier som användes till kläder, användes också till heminredning och vardagliga ting. En renodlad teknik uppstod då all textil vävdes på samma smala bredd, för att enkelt kunna omvandlas till klädesplagg. madrassvar, eller förhängen. Små bitar kunde sammanfogas till utsökta väskor, till dammtrasor, eller användas konstfulla lagningar. Dessa fattigmans handgjorda textilier av växtfibrer och färgade med indigo, är idag högt eftertraktade.